Vår berättelse börjar på 1850-talets Öland. Sverige är ett fattigt land, och många korsar Atlanten i hopp om ett drägligare liv i Amerika.

Den unge man som lägger grunden för vår mjölnartradition heter Anders Nyberg. Han är son till bonden Jonas Andersson, som under de sista åren av sitt liv arbetade vid en ångsåg – en såg som en dag blev hans död, när olyckan var framme vid sågen.

Johan Nyberg, andra generationens mjölnare, med familj.

Anders lärde sig i unga år vagnmakaryrket och snickeri – kunskaper som kom väl till användning när han beslöt sig för att bygga en egen väderkvarn. Den kvarn han uppförde hade två par stenar: ett par för siktning och ett par för gröpning.

Där börjar vår mjölnarberättelse – på de blånande viddernas ö.

Ölandsvete: en kultursort om ligger oss särskilt varmt om hjärtat givet vår släkthistoria.

På sin fars sida kom Anders från en genuin bondesläkt med djupa rötter i bygden. I århundraden hade man “suttit på hemman” – levt på små, självförsörjande gårdar med ett litet jordbruk och några djur – och haft ganska begränsad kontakt med orter utanför den egna socknen.

Några i släkten hade haft förtroendeuppdrag i bygden; de hade suttit i rätten eller varit sockenåldermän. Ett arbete som var lika ärorikt som krävande – och ofta magert betalt. För bonden innebar det att både sköta sina plikter mot byn och samtidigt hålla gården vid liv.

De flesta levde dock ett enkelt liv på sina jordlotter, där man brukade jorden och levde av det den gav.

På andra sidan sundet. Resan gick från Öland till det småländska fastlandet med Anders son Johan mot slutet av 1800-talet.

Om Anders vet vi i dag ganska lite. Mer känner vi till om hans son Johan Nyberg, som följde i sin fars mjöliga fotspår.